I november kom Anna Hedborgs utredning ”Gränslandet mellan sjukdom och arbete”. I den försöker hon besvara frågorna om vad arbetsförmåga är och vad som ska räknas som sjukdom enligt sjukförsäkringen.
Utredningen innehåller förslag på tre områden av stor betydelse för både de sjukförsäkrade och för sjukförsäkringen: Hur sjukdomsbegreppet ska tolkas, hur arbetsförmåga ska förstås och bedömas i olika lägen och hur ett särskilt arbetsmarknadsprogram som knyts till beslutstillfällena i sjukförsäkringen i högre grad kan stärka individens egna resurser att hitta en väg tillbaka till försörjning.
Istället för att enbart använda sig av begreppet arbetsförmåga föreslår utredningen tre nya begrepp: ”Arbetsförmåga” för dem som har ett arbete fram till dag 180, ”medicinska förutsättningar för arbete” för dem som efter dag 180 ska bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden och ”försörjningsförmåga” för dem som ansöker om förlängd sjukpenning eller sjukersättning efter dag 365.
I utredningen föreslår Anna Hedborg att det ska skapas ett instrument, ett protokoll som beskriver vilka aktivitetsbegränsningar individen har drabbats av och vilka gränser som ska gälla för att en person ska anses sakna förutsättningar att kunna ta ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Hon rekommenderar också att Försäkringskassan ska pröva frågan om medicinska team, inklusive försäkringskompetens inom myndighetens organisation, ska genomföra 180-dagars prövningen.
För att stötta dem som ska ställa om till ett annat arbete föreslår utredningen att dagens samverkansprogram mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska omvandlas till ett permanent arbetsmarknadsprogram som flyttas fram i tiden och sätts in mellan dag 180 och dag 365.
– Arbetsgivarnas skyldigheter förändras inte men om det görs en strikt bedömning efter 180 dagar om att individen ska bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden kommer sannolikt de flesta att försöka återvända till sin arbetsgivare. Har man då inte gjort det man ska som arbetsgivare tidigare är det hög tid att börja även om det sker i ett väldigt sent skede.
En viktig effekt av Rehabkedjan är att de som kan gå tillbaka till sin arbetsgivare sannolikt kommer att göra det före dag 180. Det ligger därför i arbetsgivarnas intresse att göra det de ska i tid för att kunna dra nytta av sin arbetskraft. Är det en bra arbetsgivare är det inget problem men problem kan däremot uppstå för den enskilde om arbetsgivaren inte visar intresse. Den arbetsgivare som inte vill ge stöd kanske ligger lågt och hoppas på att personen ska försvinna.
– Uppsägning är en särskild process. I Sverige får man inte säga upp personer på grund av sjukdom men om arbetsgivaren har gjort allt går det i princip att avsluta anställningen. Det har ingenting med 180-dagars prövningen att göra, eftersom det inte rör sig om ett nytt rättsligt läge även om det skaver i gränsskiktet mellan lagarna. Ett omställningsavtal mellan parterna tror jag skulle vara den bästa lösningen för att få en tydligare bild av rättigheter och skyldigheter än i dag.
Ett annat alternativ vore att skapa olika tvingande regelverk men det bästa är förstås att hitta egna överenskommelser enligt den svenska modellen.
– Det finns alltid ett rehabiliteringsansvar som trots att det inte är så tydliggjort ändå är ganska långtgående och som arbetsgivare någon gång måste ta för att komma till ett avslut. Är parterna överens är det inget problem att hitta ett vettigt sätt att arbeta på. Grundtipset är att om en person har varit borta i ett år finns det ett behov av ömsesidig anpassning. Det är inget konstigt med det om man inte utgår ifrån att man inte vill.
– Försäkringskassan gör en bedömning mot den reguljära arbetsmarknaden och har ett samordningsansvar att träda in i tid i sjukskrivningsprocessen. Det är en mjuk funktion utan vare sig sanktioner eller instrument. Problemet är att regelverken är luddiga och att arbetsgivarna tror att Försäkringskassan tar ansvar för individen och därför väntar på deras initiativ när det egentligen handlar om personalpolitik i allmänhet och relationen arbetsgivare – arbetstagare.
– Lagstiftningen säger att man endast ska se till den medicinska effekten på individen. Historiskt sett har det sannolikt medverkat till att man inte prövat mot den reguljära arbetsmarknaden. Nu finns en skarp tidsgräns för att säkerställa att bedömningen mot den reguljära arbetsmarknaden görs. För att alla ska bedömas på samma sätt är det viktigt med ett instrument som talar om vad som ska bedömas. Vilka aktiviteter ska man klara av för att anses kunna försörja sig själv? Inte minst viktigt är det att just gränsen mellan rätt till fortsatt sjukskrivning och skyldigheten att försöka försörja sig själv är klar.
När man så som lagstiftningen säger utgår från att en skada drabbar alla lika kommer det att visa sig att samma tillstånd faktiskt har olika betydelse för olika individer med olika bakgrund och liv bakom sig. Vi vill därför införa ett tredje begrepp, nämligen försörjningsförmåga. Det begreppet omfattar förutom medicinska förutsättningar också ålder, utbildning, arbetslivserfarenhet och andra erfarenheter som berör omställningsförmågan. Att ha en något mindre strikt gräns vid 180 dagar och en mer nyanserad gräns vid 365 dagar är vårt förslag till förändring av Rehabkedjan. Det innebär i praktiken att fler yngre avkrävs omställning och färre äldre med en fysisk livshistoria och fysisk skada. Jag tycker att en stor poäng i utredningen är att det då kommer att gå att använda halvåret efter 180 dagar att med hjälp av arbetsmarknadsstöd fundera på framtiden eftersom det sker en tuffare bedömning efter 365 dagar.
– Arbetsprövning kan vara en lämplig åtgärd och är ett av Arbetsförmedlingens instrument som Försäkringskassan betalar rehabiliteringsersättning för. Det kommer till och med att få större utrymme om man använder perioden mellan 180 och 365 dagar rätt.
– I dag kommer den delen in rätt sent i sjukdomsförloppet. Det ideala vore att redan i mötet med sjukvården söka en bild av framtiden. Det är en svår del i den medicinska konsultationen. Individen ska inte berövas föreställningen om ett aktivt liv längre fram. Fysisk sjukdom påverkar även vårt inre och en stor del av mötet med sjukvården gäller att få patienten att inse att deras rädslor inför framtiden inte alltid är befogade.
Det är också knepiga frågor för sjukförsäkringen. Den egna motivationen, att ta ansvar för sig själv och självbilden, avgör hur det kommer att gå i framtiden samtidigt som motivationen inte är en del av det som ska spela roll vid bedömningen av rätt till ersättning. Individen ska vara huvudpersonen i sin egen framtid. Därför finns det anledning att jobba med hur bemötandeprocessen ser ut både inom sjukvården och hos Försäkringskassan. Mötet är en viktig del i medicinarnas utbildning men det gäller också att tänka och våga. Det krävs mer stöd och uppriktighet för att kunna spela en positiv roll i processen.
Försäkringskassan har slagits ihop för att säkerställa likformigheten i arbetsprocessen. Alla ska bli bemötta på samma sätt. Försäkringskassehandläggaren bör fungera som kontaktskapare mellan individ, arbetsgivare och läkare. Annars är det lätt att tänka sig att mötet sker över huvudet på individen. De nya team som vi föreslår i utredningen ska få hela akten för sin bedömning och handläggaren bör dessförinnan ha låtit individen uttala sig om den tycker att akten speglar situationen på ett riktigt sätt eller om han/hon vill tillägga något.
– Kanske inte som det ser ut i dag men om programmet permanentas är en tanke att det ska finnas specialresurser som sjukförsäkringen står för. Det finns ett samband mellan vilka som ska försörja sig och de som har en chans att försörja sig om de får mer stöd. De som har en skada men fortfarande bedöms kunna försörja sig ska få ytterligare stöd. Jag vet bara att om man skickar ut folk från försäkringen utan stöd kommer de snabbt tillbaka igen. Att skapa rimliga rättigheter som ger människor en chans innebär en vinst även för sjukförsäkringen.
– Vi har inte gått in så mycket på den frågan under utredningen. Det krävs arbetsmarknadsinsatser men vi har inte sagt hur de ska göras. I kapitel tio nämns möjligheten att skapa upphandlingsenheter för att på så sätt få in olika aktörer. Det gäller också att lära sig hur man ska tänka kring olika sjukdomar. Hur mötena ska gå till för att få individen att se sina möjligheter, hitta rätt typ av arbete och skapa nätverk.
Efter att ha levt nära frågan vet jag att det finns mycket som inte fungerar inom rehabiliteringsbranschen inklusive den offentliga. Det lilla vi vet är att om man ska hjälpa människor tillbaka till arbetslivet måste åtgärderna vara inriktade mot arbete. Slutligen måste individen ta eget ansvar, tror man inte på det själv fungerar det inte. Men för att våga tro på sin möjlighet måste man få en chans att se vad man kan göra och det gäller att med trovärdighet hjälpa individen att se de möjligheter som finns.
Arbetslivsresurs är din partner inom organisationsutveckling, omställning och rehabilitering.
Våra kunder finns både inom privata och offentliga företag och organisationer. Under processens gång stödjer vi människan, organisationen och fackliga företrädare.
Vi är specialister på att utveckla människor utifrån en beprövad metodik grundad på kunskap från de mest komplexa uppdragen. Årligen utvecklar vi tusentals personer att identifiera sina styrkor och möjligheter.
Genom att utveckla människor utvecklar vi organisationer.
Vi uppnår resultat: både mänskliga och ekonomiska.
